Flyktingkrisen fick Anna att lämna tryggheten

– Det började med att en bekant skrev på Facebook att hon inte stod ut med situationen längre. Jag kände samma sak, och det var då ”Vi gör vad vi kan” uppstod, berättar Anna Tascha Larsson.

Vi gör vad vi kan är en insamlingsstiftelse som hjälper människor på flykt, både utomlands och i Sverige. Ett initiativ som startades i september 2015.
– Vi var ett gäng som åkte ner till Lesbos, för att ta emot flyktingar. Jag skulle vara där en vecka, berättar Anna Tascha Larsson.
Den där veckan har i dag blivit till nio månader.
– Två till tretusen flyktingar anlände varje dag till en by med en lokalbefolkning på 180 personer. Behovet var ju oändligt, det var svårt att se hur jag skulle kunna åka hem.

En fyr i mörkret

Anna Tascha Larsson och andra volontärer på plats kom överens om att bygga upp en struktur och koordinera insatserna och det var så organisationen Lighthouse Relief började ta form. Syftet var att stötta lokalbefolkningen och hjälpa människor som anlände den farliga sjövägen.

Lighthouse Relief är en svensk organisation, men har volontärer från hela världen. Totalt är de i dag cirka 40 stycken långtidsvolontärer plus de som är på plats tillfälligt, organisationen har inga anställda.
– Vi startade Lighthouse och byggde vårt egna läger på Lesbos med fokus på de känsligaste grupperna, barn, handikappade och ensamma eller gravida kvinnor. Vi har tagit emot tusentals människor och kunnat välkomna dem med filtar, en kopp te, kläder. Det hade aldrig gått utan donationer från privatpersoner, men det behövs mer.

En halv miljon flyktingar anlände till Lesbos under 2015 och i oktober var det som mest att göra. Då åkte Anna och resten av volontärerna ut nästan varje natt och hjälpte båtar som hade fastnat på klippor.
– Det var sällan en hel natt som var lugn, det blir svårt att kliva ur det tillståndet. Jag och flera som varit här en längre tid har svårt att slappna av, det finns en känsla att det kan hända något när som helst.

Helt ny situation med stängda gränser

Den 20 mars slöt EU ett avtal med Turkiet vilket innebär att alla som försöker fly till Europa stängs in i ett läger i väntan på asyl. På det grekiska fastlandet bor 55 000 människor i öppna läger i väntan på att asylprocessen ska börja. Anna Tascha Larsson har därför lämnat Lesbos för fastlandet och Chalkida. Här finns ett läger som heter Ritsona, där det bor cirka 700 personer – nästan hälften är barn. Men det finns väldigt stora brister, inget rinnande vatten och många barn är undernärda.
– Tänk att gå där vecka efter vecka, hade vi volontärer inte varit där hade det inte funnits någon skola, ingenting. Det är en hel generation som tappas bort om vi inte gör någonting, säger Anna Tascha Larsson.

Hur ser det ut i dag? Vilka är era stora utmaningar och problem?
–  Enkla saker som att lära barnen grundläggande hygien till hur man bygger en tvättställning, det finns inte ens rinnande vatten i ett av lägren vi jobbar i. Men det viktigaste är att de här människorna har något att göra. Vi lyssnar och frågar – vad vill ni göra? Alla vill gå i skolan och lära sig språk, några går på yoga. Vi försöker jobba med de som bor här, inte åt dem.

Har intresset för att hjälpa avtagit nu när nyhetsrapporteringen inte är lika massiv?
– Vi märker en nedgång i donationer vilket är tufft. Vad gäller volontärer finns det fortfarande ett stort intresse, men behovet är annorlunda. I dag behöver vi till exempel folk som är duktiga på att dra igång aktiviteter, administration eller vattenhygien.

Hur orkar du?
– Det är konstigt att säga att jag inte har ett val, men jag skulle nog inte stått ut med att INTE göra det här. Jag kan inte tänka på det större perspektivet för mycket, det gäller att se värdet i varje sak du gör. Det har varit extremt viktigt för mig att vara kvar och se att saker förbättras. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om.