Omväg – tog bussen 130 mil på grund av snön

bussresa usa
Det har varit en del snö att ta sig genom för Kajsa och Gunilla. Mjukt och ibland lite förrädiskt.Foto: Privat
bussresa usa
Snötäckt Mount Shasta i bakgrunden, blommor i förgrunden. Härliga kontraster! Foto: Privat
bussresa usa
"Här har vi precis hämtat ut våra matpaket och packar ner maten i våra bear canisters (björnsäker burk). Mat som ska räcka i 9 dagar."Foto: Privat
bussresa usa
"Den senaste veckan har det varit mycket skogsvandring. Skönt med skugga men ibland lite tråkigt att myggen hittat fram."Foto: Privat
bussresa usa
"Ibland kommer det lite "trail magic" längs med leden. Här var det kakor, vatten och läsk. Mycket uppskattat av oss vandrare." Foto: Privat
bussresa usa
"Får fortfarande spana en del efter orm och många gånger är de inte alltid så lätta att upptäcka. "Foto: Privat
Spara

Att vandra Pacific Crest Trail är fyllt av kontraster. Runt nollan på natten och upp mot 30 grader på dagarna – snö och värme om vartannat. Kajsa Albrechtsson och Gunilla Sundberg är glada att de packade varma sovsäckar.

Vägen till målet del 4.

Hur räcker pengarna?
– Vi hushåller nog med dem rätt bra. Maten har ju som sagt blivit billigare än vad vi räknat med då vi storhandlat i vanliga matvaruaffärer. Samtidigt har vi blivit tvingade till en och annan resa, både med buss och taxi, eftersom vi har hoppat lite på leden norrut. Måste erkänna att vi inte har full koll ner till sista öret men tror nog ändå att vi följer vår budget rätt bra.

Hur går vandringen? Några incidenter?
– Vi tågar på. Har nu vänt lite på steken och går söderut istället för norr. När vi kom till Kennedy Meadows runt tjugonde maj hade vi redan bestämt att vi skulle hoppa över High Sierra på grund av all snö. Vi är inte särskilt vana vid isyxa och stegjärn och ville inte vara så äventyrliga. Istället tog vi oss drygt 130 mil norröver och går nu söderut mot Kennedy Meadows och hoppas att den mesta snön har smält bort när vi närmar oss High Sierra återigen, det vill säga mitten på juni.

Däremot har Kajsa Albrechtsson och Gunilla Sundberg fått lite snökänning uppe i Norra Kalifornien.
– Vi passerade 8 kilometer med snö och på vissa ställen var det riktigt brant. Vi föll båda två varsin gång och det var lite läskigt. Vi är ju inte så lätta med ryggsäck på ryggen. Allt gick dock bra men fallen bidrog definitivt till att vi känner att vi fattade rätt beslut när vi valde att vänta med High Sierra.

Går det som ni förväntat er?
– Peppar, peppar, så går vandringen riktigt bra. Vi har lyckats hålla kropparna hela och Gunillas benhinna som varit öm och smärtsam har nu repat sig helt. Tiden går väldigt fort och det känns konstigt att vi redan varit ute i två månader.

Hur är värmen? Kylan?
– Även här får vi nog säga peppar, peppar, ta i trä. Har haft tur med vädret och sluppit de där dagarna med 35 grader. Däremot är det ju rätt svettigt att vandra i 25 – 28 grader. Vi tar många vattenpauser och söker skydd i skuggan så gott det går.

En del nätter har varit rätt kalla, nästan på nollan, och då har de fått stänga till sovsäckarna ordentligt.
– Vi valde redan från början att ta med oss sovsäckar som klarar -5 grader så det har ändå gått bra. Men vi har sagt många gånger att det var tur att vi tog så varma säckar.

Vad börjar ni att sakna hemifrån?
– Min familj kom på besök i Kennedy Meadows och vi spenderade två dagar med dem innan de fortsatte på sin USA-semester och vi fortsatte ut på leden. Någon vecka efter att vi skiljts åt kom jag på mig själv med att jag saknade att vara på semestern med dem, att göra grejer ihop och att jag missar allt de gör nu tillsammans, säger Gunilla Sundberg.

– Jag saknade mitt snus ett tag men fick ett gäng med dosor av Gunillas man när de kom på besök, så den saken är ur världen. Kan inte komma på något jag saknar så där riktigt mycket, kanske en rejäl kopp med starkt kaffe, för det är de inte särskilt bra på här i USA, säger Kajsa Albrechtsson.

Hur fungerar samarbetet, har ni blivit ovänner någon gång?
– Vi är ju lite som ler och långhalm och har hängt ihop så länge att samarbetet bara flyter på. Nu är det ju vardag att vara på leden så rutinerna sitter där de ska. Oftast behöver vi inte säga till varandra att saker ska göras utan de händer ändå. Vi är även väldigt lyhörda inför varandras dagsform – är någon exempelvis lite hängig får den andra anpassa tempot efter det. Vi gör ju ändå detta äventyr tillsammans. Ovänner har vi verkligen inte blivit en enda gång och har svårt att se att vi kommer bli det.

Vandringen fortsätter, följ med på resan och se hur det går. Nästa del kommer i september.

Har du missat de andra delarna i vår följetång?
Läs Vägen till målet del 1 här.
Läs Vägen till målet del 2 här.
Läs Vägen till målet del 3 här

Följ även deras resa på bloggen Tanter på tur där de själva skriver och uppdaterar längs vägen.